Satt och läste i en blogg som en tjej vars dotter dog i plötslig spädbarnsdöd skriver. Så mycket känslor som bubblar upp och även om den värsta faran för oss är över kan jag ändå inte låta bli att slås av tanken. Hur överlever man något sådant? Kan inte tänka mig en dag utan vår älskade lilla Signe. Hur går man vidare och kan man gå vidare? Fruktansvärt är det iaf. Ena dagen glädjs man över utvecklingsframsteg och mys med den största kärleken för att i nästa stund planera begravning och vilken gravsten man vill ha. Huvva!
Man får glädjas för var dag med vår gosfia!

Något mer som slagit mig sedan jag blev förälder är hur allting annat känns så futtigt. Att få barn är verkligen det största som kan hända en människa. All den kärlek man känner för sitt barn kan aldrig liknas vid något annat. Man kan många gånger säga att man skulle kunna dö för någon annan men jag tror att det är först nu man förstår innebörden. Kärleken till ens barn är för stor för att kunna förklaras, den måste upplevas!

Även detta med att sätta någon annan i första rummet har fått en helt annan betydelse. De som inte säger att det är en utmaning att skaffa barn har nog aldrig haft barn. Allt förändras. Att skaffa barn för att rädda ett förhållande har man då insett måste vara den största tabben. Det är en stor påfrestning för förhållandet att skaffa barn men absolut inget jag skulle vilja göra ogjort. Det är det bästa som hänt mig! Men mängder av vakna nätter sätter sina spår!

Blev lite väl djup idag kanske, men det var det jag hade på hjärtat!:)

Som ett sista PS: VAR ÄR SNÖN?!